Under sommaren 2016 fick jag möjligheten att under 4 veckor spendera min vistelse på Rehabcentret Treklöverhemmet i Ljungskile som ligger beläget på Lyckornas bergstopp omringat av tättliggande västkustliga villor inpå husknutarna och med en utsikt över Ljungskileviken med passerande segelbåtar långt där nedanför. På andra sidan bukten kunde man se rakt över till Orust östra kust. Jag var där som deltagare precis som ett 20-tal andra. Centret erbjuder intensiv rehabilitering för vuxna personer med neurologisk diagnos det vill säga de med MS, stroke, ryggmärgsskador, parkinson, cerebral pares eller muskeldystrofier samt de med KOL, astma  och hemofili.

Men vi tar det lite kort från början…
Under 1800-talets Tyskland började man bilda kollektivboenden inspirerat av det katolska klosterväsandet på protestantiskt mark som en reaktion mot att samhället, kyrkan och familjen inte klarade av den sociala välfärden. Den diakonala rörelsen beskrivs som en social kyrklig alternativrörelse som inte präglades av influenser varken från samhällsinstitutioners-eller kyrkans mittfåror. År 1851 grundades Ersta sjukhus i Stockholm med en kristen grundsyn, ett sjukhus för dåtidens fattiga som erbjöds gratis sjukvård och var även Sveriges första sjuksköterskeskola. Först 1923 grundas diakoniverksamhet i Göteborg, alltså Bräcke diakoni – utifrån att grundarna insåg att behovet förehöll sig till att tillhandahålla dess tjänster de som befann sig i misären bland fattiga och hamnarbetare. Ordet ”Diakoni” är grekiska och betyder att tjäna eller tjänst.

Mer information och grundläggande historiebakgrund finns i detta lilla videoklipp nedanför om Ersta diakoni

I takt med att folkhemmet utvecklas i Sverige på 1950-talet uppstår en identitetskris inom den svenska diakonirörelsen och samhället blir mer organiserat och tar mer och mer ansvar för den sociala välfärden. Följden blir att diakonirörelsen håller väldigt låg profil eftersom behovet av dess grundläggande tjänster minskar drastiskt men gör också att rörelsen tvingas till att anpassa sig. Man gör det genom att till exempel ta uppdrag från samhället. Denna tid är också då när Bräcke diakoni bygger Bräcke Östergård, den västsvenska barn-och ungdomshabiliteringen.

I och med att LoU (lagen om offentlig upphandling) träder ikraft under 1990-tal genomgår diakonirörelsen ytterligare en identitetskris och utsätts för konkurrens, det medför att verksamheten måste drivas utifrån ett affärsmässigt perspektiv då det nu också blir svart på vitt vad som egentligen utgör skillnaden mellan offentlig respektive privat verksamhet. Och man försöker utröna vad man skiljer sig åt jämfört dels med de offentliga verksamheter och dels de privata vinstdrivande företagen. För det första – vill de verka utifrån idén och filosofin att vara en alternativrörelse, för det andra – vill de vara samhällsnyttiga. Utifrån dessa perspektiv hittar de den nya identiteten ”idéburen non-profit-organisation”Som står för en starkt personligt engagemang med hög prioritet för värdegrundsfrågor och gör det för att de själva vill och inte för att de måste eller har höga vinstkrav.

Bräcke diakoni – Treklöverhemmet, Ljungskile

• Under 50-talet skänker familjen Storjohann sin sommarvilla ”Valhalla” i Lyckorna, Ljungskile. 1961 öppnas Sveriges första avancerade rehabcenter för svårt skadade i nervsystemet, bland de verksamheter som dominerar är arbetsterapi och sjukgymnastik samt samarbete med skolan.
• Svenska scoutförbundet står som huvudman.
• På 70-talet integreras idrott och fritid i rehabiliteringen samt att samarbetet med skolan stärks.
• Under 80-tal, centret genomgår en stor om-och tillbyggnad. Drottning Silva inviger. Man erbjuder nu go-kart, ski-cart, segling, ridning och datakurser.
• 90-tal, den nya filosofin präglar – man provar och tänjer gränser. En naturlig del införs i den vardagliga träning. Man startar körkortsutbildning och anskaffar både specialutrustad kajak och en katamaranflotte för havs-och fisketurer.
• I och med att Bräcke diakoni övertar verksamheten år 2000 börjar man med Grön Rehab.

Min vistelse
Sommaren 2016 är min första vistelse på ett rehabhem, här tillbringar man några veckor för att få intensivträning i sådana vardagliga ting som gör att tillvaron hemma senare känns bättre både psykiskt och fysiskt efter att man kanske har förvärvat en sjukdom eller skada genom livet eller att man sedan födsel har vissa eller flera fysiska begränsningar i sin rörliga förmåga. Här kan man få lite hjälp på traven att utforma träningsprogram och träna på sådant sätt som man kanske har lite svårigheter att utföra annars i sin hemmamiljö. Tanken är sen att man ska kunna ta med sig detta hem och fortsätta träningen hemma efter vistelsen utefter bästa förmåga. För det mesta bekostas en plats för den enskilde utav landstinget eller via skadeförsäkringsbolagen men man kan även bekosta vistelsen själv, kostnaden motsvarar ungefär vad en två veckors utlandssemester generellt brukar kosta.

När man kör uppför Lyckorna-berget på den smala branta bergsvägen går det knappt att mötas med fordonen, båda får slicka vägkanten och rent av stanna till för släppa förbi den andre. Väl framme möts man av ett stort liknande hotellkomplex, man ser dock inte hela då allt ligger i en sluttning – baksidan vätter mot viken i flera avsatser. Inackorderingsrummen är ungefär 7 – 10 m² stora, de flesta med egen toalett och dusch stora nog för att klara av en elrullstol. Alla rum har balkong och de flesta har med utsikt över vattnet, har man inte det är det bara 10 – 15 meter via balkongvägen, yes – balkongen löper hela vägen runt den del som vätter ut mot vattnet på entréplan. Första dagen går i stort sett bara till komma i ordning, packa upp kläder, träffa personalen och få information om hur upplägget veckorna kommer att bli. Boendepersonalen hjälper gärna till med de olika bestyren om så behövs allt från att komma upp ur sängen på morgonen till toalettbestyr, de flesta har sjuksköterskeutbildning eller annan vårdutbildning i grunden. Det är också dessa som utför själva rehabiliteringen under veckorna mer eller mindre, det är lätt att känna att man kommer in i en familj än att det känns som ett rehabiliteringsställe eller en vårdinrättning.

Veckorna är utformade precis som ett skolschema med 45 minuter långa pass och dubbelpass. På schemat fanns till exempel övningar i grupp med uppvärmning varje morgon, sedan var det mycket individuella program men man tränade alltid ihop med andra. För min del gällde mycket sjukgymnastik, arm-och bencykling och mycket stretchning av muskler, framför allt i benen. I början gör det ont för att musklerna har blivit för korta och stela men allteftersom tiden löper och man gör detta 3 – 4 gånger per vecka blir man mjuk i dessa leder och man upplever detta träningspass som något behagligt när man ligger där på britsen. Man upplever såpas mycket tillfredsställelse att man kan lika gärna ta en tupplur medan träningen, när övningen är klar känner man sig väldigt nyvaken. Till och att deltagare som legat på britsen bredvid har snarkat under träningen. På britsen ligger man med olika formade kuddar mellan benen som utgör själva töjningen, en sjukgymnast hjälper till att töja ut de leder och muskler i både ben och höft så att man blir riktigt uppvärmd innan den långa stretchningen påbörjas.

Något annat som förekom på schemat var fritidstimmarna med olika aktiviteter som Wii-balans, som bygger på spel-konsolen Wii. Konsolen är utrustad med en kamera och en speciell platta som man står på och balanserar som känner av trycket, kameran läser samtidigt av hur du fysiskt rör dig. På så sätt kan man styra en figur på skärmen beroende på din fysiska aktivitet och förbättra till exempel rörelseförmågan i bålen och bli mer stadigare på benen. Som ni säkert förstår så genomsyrar aktiviteterna av både medveten och omedveten träning och tänker inte således alltid på det heller. Andra fritidsaktiviteter som förekom ihop med andra och fritidsledarna var bordtennis och biljard. Efter middagens förtäring förekom det musikquiz men roligast var nog det liknande boulespel med mindre sandfyllda bollar, vilket vi spelade antingen ute på terrassbalkongen om det var fint väder eller inomhus i fritidslokalen.

Ett par utflykter hanns med under vistelsen. Hela gänget åkte över till Tjörn för att besöka ens privatbostad, herrens hus vars far hade anlagt en stora rododendron-buskar som har växt uppemot tre meter höga – man kan säga att större delen av trädgården var vikt åt rododendron-buskar, parkkänslan var monumental då man kunde gå näst intill vilse och nästan inte hitta ut igen. På hans stora veranda fick en liten historielektion kring hans fars intresse för trädgårdar och att sonen hade ärvt och försökt färdigställt faderns vision om jag inte missminner mig samt lite grann om trakten.

En eftermiddag tog jag mig ut själv för en stund med bilen, det blev inte någon längre tur utan tog mig ned till Lyckornas Brygga för att kolla in stället och bryta isoleringen från hemmet på toppen av berget och dels för att se om jag kunde hitta något att fota. Jag nämner isolering på grund av hur hela centret ligger placerat i förhållande till övriga miljön runt omkring. Hela centret är i sig tillgängligt och väldigt anpassat, det är inga problem att ta sig runt i byggnaden och även runt det så kallade ”hotellkomplexet” eller runt utegården med beundransvärda utsikten över viken med alla guppande motor-och segelbåtar som passerar. Visst det finns nån brant backe på området men med både lite teknik och styrka bemästrar man även den. Det man kan var lite kritisk till är hur man måste ta sig till centret, att göra det för egen maskin om man är rullstolsburen – alltså egen handkraft är stört omöjligt enligt min mening, även för den som har en ganska stor styrka i armarna, eftersom som jag har beskrivit tidigare för hur brant och smal denna bergsväg upp från huvudleden nedanför är, dessutom saknas trottoarer. Man är helt sonika helt beroende att ha tillgång till ett fordon antingen egen eller att man åker med någon. Har du som brukare tillgång till elrullstol eller permobil, grattis då har du lite lättare att ta dig ut utanför centret. Men för oss som endast har en manuell rullstol då kan du i stort sett bara drömma om att kunna ta dig ut utanför hemmet.

Under min vistelse blev det också midsommarfirande, en del åkte hem men några valde att stanna kvar över storhelgen – jag valde att stanna. Vi firade genom att åka ut med bussen för att leta blomster som kunde användas till kranstillverkningen till både huvudbonaden men även till midsommarstången. Sedan var det sedvanligt firande med sång och dans runt stången, njae eller rättare sagt det var stången som dansade runt oss, vi som satt runt om stod stilla.

Om man orkade genomlida sin tredje vecka på Treklöverhemmet – vilket de flesta gör, får man möjligheten att komma ut på sjön om vädret tillåter. Hemmet hade en pråmliknande farkost som gjorde att man kom ombord med rullstol. Vid den dagen jag var där, var det tyvärr dåligt väder med en hel del regn så båtturen blev inställd. Jag skriver att de hade en pråmliknande farkost – detta för att en utveckling har skett sen min vistelse som inackorderad deltagare – mer om detta senare. Istället anordnades aktiviteter inomhus och utomhus i trädgården, man satte upp olika stationer och vi deltagare blev indelade i lagvis. Det var tipspromenad, boxning – slag mot handskar och slalombana med mera.

Jag hade ju tagit med min kamera för att fota lite hade jag ju tänkt, men som sagt som jag har nämnt ovan var det ju inte så enkelt att ta sig runt i området och vidare. De flesta bilder jag tog var mestadels från vistelsen och aktiviteterna däromkring. Men det medförde också att en deltagare visade sig vara lite intresserad utav foto om än att bara fota vid släktingsammankomster. Hon hade beskrivit att hon hade fotat mer längre tillbaka i tiden men som nu som hon menade hade svårigheter att greppa en kamera med händerna. Jag frågade då henne om hon ville, kunde jag visa henne några alternativ på att hantera en kamera utan att direkt hålla i den och endast använda centrumdelen av stativet som ett utökat handtag. Det ena ledde till det andra, jag fick en liten bildvisning för både personalen först och senare för de andra deltagarna som var intresserade.

Efter 4 veckor på centret så var dags att åka hem trots att det var mycket träning på dagarna och man kanske inte är en träningsnarkoman till vardags, gav det mig en positiv inspiration – inte bara från ett träningsperspektiv utan också byta erfarenheter med andra och lyssna till andras livsöden.

Lite mer än ett år efter min vistelse på Treklöverhemmet får jag ett personligt textmeddelande via sociala medier i mobilen när jag sitter i bilen parkerad på Lunnegatan i Åmål, som lyder att jag ska ringa upp denna. Det visar sig att det är Treklöverhemmet eller rättare sagt Stiftelsen Bräcke diakoni, moderbolaget som driver rehabcentret som undrar om jag vill komma ner två dagar senare och ta lite bilder när de har en invigning för deras nya båt ”Estelle” nere vid Lyckornas Brygga i Ljungskile. Sagt och gjort, jag åker ner och var med om en trevlig tillställning. Först var det mingel, bubbel och snittar, bredvid låg Estelle väntande att bli invigd. Bilderna jag tog blev uppskattade.